Att helt byta kameramärke

Jag har under väldigt många år fotograferat nästan uteslutande med ett enda kameramärke; Canon. Att byta kameramärke var inte det lättaste för mig.

Det började med en Canon 450D och jag fick sedan vidare till en Canon 40D innan jag slutligen gick över på fullformat och en Canon 5D Mark 2. Till dessa kameror har jag under årens lopp testat allt från fisheye-objektiv till längre telezoomar. Från 12mm till 200mm.

Jag hade alltid minst två blixtar i kameraväskan och en uppsjö med objektiv. Men vår familj älskar att resa så det blev inte alltid att kameran följde med ut. Även om jag alltid hade med mig kameraväskan vart vi än åkte. Men en kamera som aldrig följer med ut fyller ingen funktion.

Så jag sålde allt under 2016.

Hejdå Canon

Även om det ger otroligt många kreativa friheter med en systemkamera och en uppsjö av olika tillbehör så är det som sagt inte alltid den där kameran följer med ut. Jag var aldrig speciellt förtjust i natur och landskapsbilder med ordentlig vidvinkel som bilden ovan, även om jag försökte ge mig på det till och från.

Min absoluta favoritbrännvidd under många år var (och är till stor del än idag) 50 mm. Men det är en stor skillnad med ett 50mm-objektiv på en kamera med fullformatssensor jämfört med de något billigare kamerorna med mindre sensorer som gör att du får ca 65-70mm på när du använder ett 50mm-objektiv.

Min kärlek till gatufoto

Under årens lopp så märkte jag mer och mer hur jag drogs till att fotografera människor. Och även om jag aldrig haft några problem med klassiska porträttbilder så är det som triggat mig bilder på människor i sin naturliga miljö. När bilderna inte är arrangerade utan tagna precis där och då.

Jag lämnade min stora Canon hemma allt oftare och den kamera som allt oftare följde med mig ut var min RICOH GR 4 vilken är en kamera som jag fortfarande äger och borde fotografera mer med.

Just RICOH-kameran är väldigt liten och diskret vilket gör att den passar utmärkt för gatufoto. Den är snabb men rätt brusig på högre ISO-tal, men det gör inte så mycket eftersom många av mina bilder är svartvita och där spelar bruset mindre roll.

Den här kameran hängde med ett tag. Här i krokarna (2013-2014 ungefär) så plåtade jag en del med LUMIX-kameror men fastnade aldrig riktigt för Micro 4:3-formatet.

Under 2015 började jag fotografera allt mindre. Det blev allt mer på jobbet och runt familjen och allt mindre tid över bakom kameran. Även om jag fotograferade löpande så höll det här i sig i nästan 2 år.

Fujifilm X100T

Då jag sålde av hela min kamerautrustning under 2016 men ändå har ett behov av att fotografera så köpte jag en mindre kamera som jag alltid skulle kunna ha med mig. Det blev en Fujifilm X100T (ni får ha överseende med deras sida, för den ser f*n hemsk ut, den här sidan är något bättre) som i sig är en riktigt bra kamera. Men jag är ändå inte helt nöjd.

Men under 2015-2016 händer något.

Jag slutade nästan fotografera

En period som sammanfattas med väldigt mycket jobb och familjeaktiviteter resulterade i att det nästan aldrig hanns med att fotografera. Efter den här intensiva perioden så är suget att fotografera nu tillbaka starkare än någonsin.

Det är den största anledningen till att jag sparkat liv i den här bloggen igen. För att ha en egen plattform att skriva av mig och publicera bilder på. Även om bilder går att publicera överallt idag så är det något speciellt med att ha dem här.

Då jag inte var helt nöjd med X100:an (ska utveckla detta i ett kommande inlägg) så började jag leta efter något som skulle passa mig bättre. Jag älskar ju att fotografera och kände att jag någonstans ville gå tillbaka. Du vet, lite ”back to basics”.

Jag har under många år skrivit massor med artiklar för min fotoskola här på sidan och tycker det är kul att testa nytt och dela med mig av det jag lärt mig. Just nu håller jag på att se över de artiklarna som sagt så jag kommer få ta massor med nya bilder vilket jag ser fram emot.

Med den insikten började jag leta efter en bättre (mer passande) kamera.

Byte av kameramärke – fick upp ögonen för Leica

Har man fotograferat ett tag är det svårt att undvika att höra talas om det legendariska kameramärket Leica. Jag har sedan länge sagt att ”en dag ska jag äga en sådan”.

Under 2016 så kom jag faktiskt över en av deras enklare modeller; en Leica D-LUX 109 via Blocket till ett rimligt pris.

Nu har det hunnit bli ett par tusen bilder med den kameran (och där är en av källorna till mitt problem). Jag var otroligt nöjd med bildkvaliteten trots en liten kamera med en relativt liten sensor. Optiken var supervass. Plus att problematiken jag stötte på med Fujifilm X100T var inget jag upplevde med den här.

Men kameran var lite för liten för min smak, så jag började läsa på mer om Leica för att se vad som fanns. När den första chocken efter att ha sett prislapparna lagt sig så började jag inse att det här skulle kosta mer än jag trodde. Men vad gör man inte när man älskar foto?

Jag tror att vi var på flygplatsen i Amsterdam när jag såg en Leicamodell i ett glasskåp som jag tyckte hade en bra storlek. Då hade jag ingen aning om vilken modell det var, men nu med facit i hand så vet jag att det var en Leica Q jag tittade på. En kompaktkamera med fullformatssensor. Jag blev lite kär.

Väl tillbaka i Stockholm så läste både jag och min fru på mer om dessa kameror och hon hittade en Leica X Moncler som hade en look som hon fastnade för. Vi var och kollade in den men konstaterade att den saknade en sak som vi båda ”måste” ha på en kamera. En sökare.

Ingen av oss ville ha en kamera som enbart hade en digital skärm att titta på.

Det resulterade i att jag gick omkring och testade en del kameror för att bilda mig en uppfattning om vad det var jag egentligen ville ha. Som en blixt från klar himmel så kom jag över en kamera som skulle låta mig gå tillbaka ”to the basics” igen.

Dvs, en kamera med ruggigt bra skärpa och ingen autofokus (hjälp!).

Leica M9

Min kamera som hänger med mig nuförtiden är alltså en Leica M9 med ett fast 50mm-objektiv. Det var kärlek vid första ögonkastet, men vi har en lång väg att vandra innan vi blir riktigt bra kompisar.

Det här är en kamera som ger mig en riktig utmaning ändå. Jag måste hålla koll på både ISO, slutartider och bländare. Samt ställa fokus helt själv.

Vad hände då med den här Leica Q:n? Jo, den köpte min fru (och den lär jag låna en hel del framöver).

Det här blir en riktigt kul resa. Välkommen att följa med.